En fråga om tid tills allt är slut.

Nu har jag inte hört från SOC och det enda jag fick var ett brev från förvaltningsrätten där det står att jag har fått rätt till AVD. En begäran av socialsekreterarna skriver att de har påbörjat en utredning men vi undrar vad det är de behöver utreda för de vet ju hur de vill ha det eftersom de bestämde att jag inte ska träffa mina barn ofta. Det blir en gång i månaden som jag har sagt nej till. Barn har rätt att träffa sina föräldrar 2 gånger i månaden och de måste ändra på det annars kan vi vända oss till domstolen så det blir rättvisa. De här människorna har en enda sak i sina huvuden och det är att fixa mig för de vill visa att de har makt för det finns ingenting som jag kan göra. De jobbar tillsammans med f-m men vad tjänar de här 2 tanterna på det eller vad är det de njuter av genom att såra mina barn. Det är vad de gör mot min son som berättade allt men ingen hör honom inte ens deras chef. Jag ska se till att visa brevet till min adv. Jag har allt att vinna och jag vet precis vad de bor så kanske skulle det vara roligt att hälsa på dem. Men jag är inte som dem för så lågt sjunker jag inte för de följer efter mig och vet precis vad jag jobbar eller inte jobbar med all information de har. De har glömt att i det här samhället finns det folk som vet vilka de är och varför de gör som de gör så därför säger jag att det handlar inte om LVU utan det handlar om pengar för de använder mina barn för pengar. Alla vet eftersom barnen har ingen annan utomstående kontakt än deras familj för de vill ha sina nära och kära som barnen får vara hos när de ska ha det roligt istället för att vara hemma här med oss. Vi får bara fortsätta med familjebehandling så de köper tid tills de kan säga att tiden är slut. Men min tid kommer aldrig att ta slut tills mina barn är hos mig. Jag kämpa till slutet. Det här systemet som de har hållit på med måste ta slut. Hjälp barnen som behöver hjälp på riktigt men inte de som har föräldrar som vill ha dem tillbaka. Barnen tvingas att ljuga att de trivs när de gråter i mörkret. Socialsekreteraren skrattar men det finns inga känslor hos dem inte efter alla dessa år som jag har lärt känna dem. Min familj sa att jag ska lämna allt till Gud för tiden kommer att visa svaret när allt faller.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0