Jag kämpar för det som är mitt.

Jag funderade på att flytta men tänkte: nej varför ska jag flytta när jag trivs jätte bra här. Om jag inte är lycklig här så kommer jag inte heller att bli lycklig där. Jag vill åldras i min lilla stad/by. Jag har ändå mycket med den här kommunen att göra för vi är inte färdiga när de har mina barn. Nu tänker jag åka till regeringsbyggnaden och kräva dem tillbaka för så sa statsministern: att barn ska bo med sina föräldrar där föräldrarna bor. Gäller detta också vi som har våra barn placerade och varför ska de behöver tvingas att bo med människor som de inte känner. Det är fel och sjukt. Familjehemmet gör precis vad de vill med min dotter så jag är rädd och det svider att se henne på det här viset för familjehemmet påstår fortfarande att hon är en tioåring som kissar ner sig. Hon växer och hon kommer börja tala och jag kommer att se till att de som har gjort något med mina barn kommer betala ett högt pris. Jag kommer aldrig vila oavsett vad. Röda korset ska kunna möta de här barnen och tala/fråga hur de har det. Kontrollera bristerna hos familjehemmet där barnen är placerade eftersom SOC har ingen tid utan bara säger oh-vi litar på att barnen har det bra. Barnen mår bättre i en familj med problem än i fosterfamiljen. Det finns inget viktigare för barnen än en egen riktig mamma och pappa. Alla barn längtar efter att återse sina föräldrar. Att fråga om vårdnaden när man inte är föräldrar till barnen är inte rätt. Nämnden kan inte bestämma sådana saker när de vet själva att deras tjänstemän har ljugit för att kunna få LVU. Jag kommer lämna alla dessa utredningar för att granska socialen och kunna ta reda på sanningen. Mina barn har drabbas av de här människorna som inte har någon empati och de borde inte jobba med barn. Jag tycker att myndigheterna har ingen rätt att bara röva bort någon annans barns utan att de har sanningen på sina skrivbord. Jag är inte förvånad om de blir hotade. Det är deras problem och de borde inte vara förvånande. De skaffade det problemet. Jag har mycket tålamod och envishet. SOC säger att dåtiden när allt började hade jag mycket fel och brister. De ville att jag skulle göra saker och då frågade jag vad menar ni med att jag ska gå i terapi/alkohol behandling men de ansåg att det var inte det som var problemet. SOC kärringarna var inte glada. Vi började med familjebehandling och vill veta hur vi ska få barnen hem. Vilka brister vi ska ordna så de ger oss stöd och råd för hur ska vi kunna åtgärda våra brister när de inte säger vilka. Allt är sjukt och det är livsfarligt att fastna på samma ställe. Vi går ingenstans. Det har gått 3 år och det är fortfarande moment 22. De har det bra med sina nära och kära. Vi andra och våra barn sitter í ett tåg som inte stannar. Det fortsätter att gå. Vad ska man göra utan att kämpa vidare och det är det jag gör.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0